Jag föddes som
ett trasigt stängsel
en djurgård
där hundarna inte sover
men igår natt
höll du om mig
och de sprang alla förbi
ingen av dem
såg mig
inga skall som ekade
i mina drömmar
inga tandmärken
på bröstkorgen
när jag vaknar
bara djup sömn,
våra andetag
överröstar ylen
utanför väggarna.
Visst gör det ont när huvuden spricker
visst har jag känt jaget famla
efter ord i lastbilens lyktor
skriver jag mig bort från mig själv
och mitt roadkill-lik, en kråkfest
mitt hjärta hackat, buret och tappat
munsbitar här och där
kanske når en av dem dig
Det går att drunkna
även i grunda vatten
men, förklarar du
medan du häller upp mer
mousserande,
det är själviskt
och otacksamt.
Ja, säger jag,
verkligen smaklöst
sedan lovar jag
att uppföra mig
att gömma vingarna
i korsetten
att aldrig se mig om
på väg hem från festen
och inte le tillbaka
åt män på stan
(man vet ju aldrig)
enligt en gammal saga
lämnade en ungmö sitt torn
och hennes blod frös till is.
När hennes kärlek hittade henne
i sin båt
var hon redan död
på ett sexigt sätt.
I min version
lever jag
mot oddsen
vaknar på morgonen
och börjar simma.
Jag var här
Åt skräpmat
försov mig
Jag var här
med min kropp
andades
grät
svettades
jag var här
skar mig själv
läste böcker
med lyckliga slut
och sorgliga
jag var här
kramade dig
hade sex
kräktes upp mojito
sa hejdå
sa välkommen
jag var här
skrev, skrev, skrev
skrev kärleksbrev
skrev hatbrev
skrev fult
skrev dåligt
skrev vackert
skrev sant
skrev lögner
jag var här
det är sant.
Föreställ dig att du står
i en hiss som sjunker neråt
på varje våning finns någon du tycker om
de ler och vinkar till dig.
På den sista våningen sover du.
Orden krympte tumören av ångest
i min tioåriga kropp
fick mig att lägga huvudet mot kudden.
Tyvärr kom jag senare
att lida av både hisskräck
och insomnia,
kanske för att trapporna aldrig gick
till den mytomspunna
botten.
Jag möter honom hos slaktaren
vid disken, smörjd i djurfett
han granskar mig från topp till tå
ser ingen skillnad mellan mig
och de skrikande grisarna på krokarna
han säger att han vet
vilken slags flicka jag är
en vild en
som släpper till
njuter av att bli förföljd
en konservativ mans fetish,
nån sån där metoo-tjej
som borde lära sig sin plats
grisar, gråtande grisar
köttet lockar
men han vill hellre svälja mig
vill att jag smakar lite
skarpt, som rakblad
blod, grisar
jakttrofér på hyllan
och grisar, fångade
sjungande grisar
min mun är deras.
Låt inga blommor
växa på min grav
så att någon kan inbilla sig
att det var vackert
varandet,
bliendet,
skorna jag växte ur
sömmarna som sprack
låt det bara lukta surt av borta
minnet av mig så tungt jordat
att ingen kan släpa mig till himlen
aldrig i livet vill jag existera
för evigt som så här
ofullständig
komma till pärleporten med en kappsäck
full av ångest, bipolaritet, tvångssyndrom
och kärleken jag känt
jag vet vad du tänker säga –
kanske blir jag
fri från alla bekymmer
kanske blir jag
neurotypisk
men är jag
jag då?
Eller bara guds
ideal-The-Sims-karaktär
som jag gjorde som tolvåring?
Om jag inte oroar mig
om jag lägger ner knivarna
om jag slutar röra mig själv på kvällarna
om jag aldrig får en till orgasm
om jag aldrig mer kan hålla din hand
vill jag bli till aska som seglar bort med vinden
och lämna allt jag hade här
Stod det i Instagram-reklamen
Ovanför en uppenbart airbrushad modell.
Jag stannar upp i mitt scrollande.
Glas. Hud?
Vem vill ha det?
Visst, glas är felfritt och texturlöst
Men det kan inte andas
Och går sönder lätt.
Vad gör man om ens glashud faller i bitar?
Limmar ihop dem och låtsas som inget?
Har ytan en gång knäckts
är det stor risk att skära sig.
På sin egen perfekta glashud!
Jag är hellre ofullständig
än så bräckligt perfekt.
Snälla, beskriv mig
som du minns:
utstickande revben
och blåtireklänning
det slags mord som
ser bra ut på internet
men irl ryggar du tillbaka
när jag närmar mig
så oförskämt frisk,
ful i munnen
och redo att älska.
Istället lärde jag mig
hur man svingar
ett slagträ.
Jag såg det där.
Framtvingad evolution
i kategorierna
interracial/milf/painal/ebony/teen
(verifierad)
men passar jag verkligen in
någonstans?
Masskjutningar
studsar fram och tillbaka
som pingpong-bollar
inför en domare
som inte verkar bry sig
så länge matchen fortgår
fram med bårbärarna
fram med de sörjande
offergåvor
till en himmelsk mun
som alltid kräver,
aldrig mätt.
Henna skriver 