Föreställ dig att du står

i en hiss som sjunker neråt

på varje våning finns någon du tycker om

de ler och vinkar till dig.

På den sista våningen sover du.

Orden krympte tumören av ångest

i min tioåriga kropp

fick mig att lägga huvudet mot kudden.

Tyvärr kom jag senare

att lida av både hisskräck

och insomnia,

kanske för att trapporna aldrig gick

till den mytomspunna

botten.