Kistan var gjord av glas.

Nog för att kroppen snart skulle börja ruttna, täckas av mögel och avge avföring. Men för stunden var Frostblank fortfarande vacker. Den i enighet med det västerländska skönhetsidealet likbleka huden var vitare än någonsin, håret envist färgat bläcksvart. Och läpparna, ack, läpparna, röda som blod.

Butter suckade, mer nedstämd än vanligt. Frostblank hade tjänat dem väl, från de utsökta glaserade pajerna hon plikttroget bakade till de sena nätterna på källargolvet, då hon vridit sig och klagat på att hon var trött men likväl gått med på att bemöta dem alla. Det tillfredsställde dem då, men senare på nätterna, när de hörde hennes fotsteg i köket, det maniska nynnandet, ryste de och låste sovrumsdörren.

Till en början hade de upplevt Frostblanks sjukdom som en accessoar. En rolig sak som gav extra spänning i deras sensuella möten. Det började med att hon pratade med fåglarna på fönsterblecket medan hon tvättade kläder och kokade mat. Sjöng för dem om utsökta äpplen och elaka styvmödrar och prinsar. Men efter ett tag började hon tala med djur som inte fanns där. Djur som hon svor att följde efter henne och skrek saker de var rädda att tala om i helvetet. Vad de först tyckt var en sexig slags galenskap hade blivit en förbannelse.

Så Butter gjorde vad som måste göras. Han hade övervägt gruvhackan, men den skulle lämna spår på hennes perfekta kropp, vilket var oaccceptabelt. Så han tog ett av de söta äppel Frostblank plockade ute i trädgården och injicerade det med cyanid han bytt till sig mot juveler från en krokryggad kvinna på marknaden. Och där låg Frostblank nu, så perfekt intakt, så vacker att se på.

Det fanns en nackdel, dock. Det var tredje gången den här veckan en hoppfull ungkarl knackat på deras dörr. Han ville kyssa hennes döda, men mirakulöst fortfarande blodröda, läppar. De sade att de hört att en man kunde föra henne till liv och tvinga henne att genast bli stormande kär i dem. De behövde någon som tvättade deras kalsonger och kokade deras mat. Butter sjöd av vrede. Frostblank var hans. I livet och i döden.

Så när Frostblank slutligen steg upp ur sin grav var alla minst sagt chockade. Visserligen hade hon alltid sett en aning skrämmande ut (vem föds med bläcksvart hår och snövit hud, är det ens genetiskt möjligt eller bara en vit sagoförfattares fantasi?) men nu var hon fullkomligt skräckinjagande. Huden hängde i lösa flagor från kinderna och bröstkorgen, hennes tidigare perfekta läppar var fulla av likmask, och ett öga hade trillat ur sin håla. Hon bara stod där och stirrade på dem medan glasbitarna från den krossade kistan regnade av henne. Prinsen hade lagt benen på ryggen. Butter följde hans exempel och retirerade omedelbart till stugan, där de alla hjälptes åt att spika för fönster och dörrar.

Så legenden var sann ändå. Men inte delen om att hitta kärleken, visade det sig när de kikade ut mellan en springa i brädorna nästa morgon, och sett Frostblank sitta där, mumsande på en rosa bit av prinsens hjärna.

Butter hade dragit fram muskedundret han gömt under sängen. Han hade öppnat dörren. Frostblank hade rest sig upp och med tom blick börjat gå mot honom. Och Butter hade tömt magasinet i Frostblanks perfekta byst. Vid varje träff hade hon vacklat till och gurglat, men likväl fortsatt gå.

Huvudet, tänkte han. Jag skulle ha siktat på huvudet. Men han hade inte hjärta att förstöra hennes en gång så utsökta ansikte ännu mer. De blodröda, maskätna läpparna.

Så Butter hade sökt skydd i gruvan där de arbetade. Och Butter är rädd. Som de säger, helvetet vet ingen vrede som en försmådd kvinna. Och inte nog med det, hon hade samlat sig en armé. Djuren Frostblank beskrivit, de som de aldrig velat tro var verkliga. Han ville fortfarande inte tro det. Men vad kunde göra sådana klösljud på den barrikerade dörren? Vad kunde skrika så att hjärtat frös till is?

Butter hör skriken från kamraterna han lämnat åt sitt öde. Butter tittar ner i sin resekaffekopp, där han tömt resten av cyanidet han köpt på marknaden. Och han svär att han kan se sin reflektion le.